Folkhemmet och cykeln.

Det fanns en tid med många nyttostigar och och småvägar som bara var breda nog att rymma gående, cyklar och kanske en häst. Då menar jag sådana som verkligen användes för att ta sig till och från olika platser. Numera är stigar och smalare vägar något man hittar på motionsanläggningar eller anlagda i naturen runt städerna mer som ett utflyktsmål. För hur ofta ser man en längre stig idag som folk verkligen använder för att ta sig till affären, skolan eller jobbet? 

Under 30-talet då man mera på allvar började formulera tankar kring det goda samhället var cykeln det transportmedel som stod till buds för massorna. Visst var det en rejäl investering men med minsta lilla omvårdnad höll den en livstid.

Statsmakten månade ju även om befolkningens eller kanske egentligen arbetskraftens hälsa och därigenom fanns ännu inga incitament därifrån att minska på cyklandet.

På den tiden var lönerna och levnadsstandarden lägre och därmed också kraven på effektivitet i arbetslivet och i samhället i stort.

På 50-talet spirade framtidsoptimismen, racer- och rymd- var vanliga prefix. Även racercyklar blev allmänt tillgängliga som det lite tuffare alternativet. Jag tänker mig att fortfarande var god kondition något som i stort sett alla hade så att skilja ut sig från mängden genom att cykla snabbt inte var så vanligt.  

På 60-talet dök det upp resurser att börja realisera alla de saker man drömt om under 50-talet. Ihopfällbara cyklar kändes plötsligt som en praktiskt grej. Man kunde ta med cykeln i bilen som börjat bli det primära transportmedlet. Cykeln förpassades till att bli ett tillbehör, accesoar eller en leksak för barn.

Duemila

Bambino

Under 70-talet spårade det ur ordentligt. Svängarna togs ut inom alla områden och även bland cykeltillverkarna. Trots idog tjatande fick jag ingen Tomahawk. Min pappa körde en Crescent racer hela sin ungdomstid och en choppercykel var nog för mycket. Jag fick till slut en cykel som väl var en kompromiss. Lite bredare bakhjul, limpa, lite högre styre och så tvåväxlad navväxel. Ingen tuff växelspak utan den där idiotiska där man trampar lite lagom bakåt för att växla. Inte för lite och inte så bromsen tar i.

DBS Tomahawk

Det gick bara något år tills min pappa fick nog och bad sporthandlaren på orten ta hem en fransk Gitane barnracercykel, 10 växlar och bockstyre. Vilka skulle inte göra en riktig cykel för barn om inte fransmännen. Den var förmodligen helt unik i trakten och någonstans där påbörjades min resa mot att utveckla en känsla både för att stå ut med att vara udda men framförallt att älska cyklandet.

Den till höger liknar min. Jag tror det var metalliclack i samma färg som på bilden.

Under 80-talet började vi att få tid över på allvar och motion, jogging och kroppsideal dök upp. Motionslopp på cykel för en bredare allmänhet dök upp lite här och var.

Jämställdhet var det fortfarande efter alla dessa år lite dåligt med på cykelfronten. Kvinnorna fick hålla tillgodo med tröga och klumpiga cyklar med ram anpassad för långklänning och så den "romantiska" cykelkorgen.

Trafiksäkerhet var något stort och man började på allvar att få ned sakdor och dödlighet i trafiken. Cyklister var inget undantag och cykelhjälmar i frigolit började dyka upp.

På 90-talet etableras sig mountainbiken på allvar. Jag köpte min första 1988 tror jag och den andra 1990. Då hade jag hunnit cykla på den då ovanliga cykelmodellen med nabbade däck, rakt styre, massor av växlar och för tiden riktigt effektiva bromsar. Vid det här laget hade jag en välutvecklad förmåga att tänka fritt och förutsättningslöst så jag köpte en rödrosa svindyr Miyata Skyrunner i barnstorlek. Det var Deore XL rakt igenom. Den fick kompletteras med högre sadelstolpe och bredare styre. Vad jag minns var min skapelse helt unik då och många undrade varför jag cyklade omkring på en barncykel.

Men den den hängde med ända till Vätternrundan 1996. Då med hårdpumpade slicks och jag rullade lika lätt som racerhojarna.

I slutet av 80-talet gällde stora ramar.

Under 2000-talet börjar andra grejor att hända. Nu dyker mamils upp och lite smått börjar ett diplom från Vätternrundan bli allmängods. En mamil är en middle aged men in lycra. Vanligtvis handlar det om 40-årskrisande karriärister som vill hänga med. Eftersom många kommer att skilja sig i den åldern så är det ju ingen nackdel att vara vältränad när man sedan ska ge sig ut på jakt efter 20-åringar.

Mamil med fru.

Vi ska inte glömma att kvinnorna också tar för sig och börjar förstå vitsen med en riktig cykel. Tjejvättern är etablerad det blir allt vanligare att både herrn och frun tar på sig lycran och ger sig ut för att träna. Själv är jag nog lite tveksam till det där "tjej"-prefixet men visst gör det tjejerna glada så varför inte.

2010-talet är decenniet då Vasaloppet, Vätternrundan, ja hela klassikern i princip är obligatorisk för varje ambitiös man och kvinna. 10 år tidigare var det fortfarande lite coolt att prata om sin träning för Vätternrundan i fikarummet. Nu har snart en majoritet egna erfarenheter och de som inte har det håller tyst för att inte avslöja sig.

Så här ser det numera ut flera gånger i veckan när man ska åka hem från jobbet. Men bara fram till midsommar. Efter Vätternrundan blir det som vanligt med enstaka entusiaster.

Cykla i klunga tillhör numera allmänbildningen.