Folkhemmet och cykeln.

Det fanns en tid med många nyttostigar och och småvägar som bara var breda nog att rymma gående, cyklar och kanske en häst. Då menar jag sådana som verkligen användes för att ta sig till och från olika platser. Numera är stigar och smalare vägar något man hittar på motionsanläggningar eller anlagda i naturen runt städerna mer som ett utflyktsmål. För hur ofta ser man en längre stig idag som folk verkligen använder för att ta sig till affären, skolan eller jobbet? 

Under 30-talet då man mera på allvar började formulera tankar kring det goda samhället var cykeln det transportmedel som stod till buds för massorna. Visst var det en rejäl investering men med minsta lilla omvårdnad höll den en livstid.

Statsmakten månade ju även om befolkningens eller kanske egentligen arbetskraftens hälsa och därigenom fanns ännu inga incitament därifrån att minska på cyklandet.

På den tiden var lönerna och levnadsstandarden lägre och därmed också kraven på effektivitet i arbetslivet och i samhället i stort.

På 50-talet spirade framtidsoptimismen, racer- och rymd- var vanliga prefix. Även racercyklar blev allmänt tillgängliga som det lite tuffare alternativet. Jag tänker mig att fortfarande var god kondition något som i stort sett alla hade så att skilja ut sig från mängden genom att cykla snabbt inte var så vanligt.  

På 60-talet dök det upp resurser att börja realisera alla de saker man drömt om under 50-talet. Ihopfällbara cyklar kändes plötsligt som en praktiskt grej. Man kunde ta med cykeln i bilen som börjat bli det primära transportmedlet. Cykeln förpassades till att bli ett tillbehör, accesoar eller en leksak för barn.

Duemila

Bambino

Under 70-talet spårade det ur ordentligt. Svängarna togs ut inom alla områden och även bland cykeltillverkarna. Trots idog tjatande fick jag ingen Tomahawk. Min pappa körde en Crescent racer hela sin ungdomstid och en choppercykel var nog för mycket. Jag fick till slut en cykel som väl var en kompromiss. Lite bredare bakhjul, limpa, lite högre styre och så tvåväxlad navväxel. Ingen tuff växelspak utan den där idiotiska där man trampar lite lagom bakåt för att växla. Inte för lite och inte så bromsen tar i.

DBS Tomahawk

Det gick bara något år tills min pappa fick nog och bad sporthandlaren på orten ta hem en fransk Gitane barnracercykel, 10 växlar och bockstyre. Vilka skulle inte göra en riktig cykel för barn om inte fransmännen. Den var förmodligen helt unik i trakten och någonstans där påbörjades min resa mot att utveckla en känsla både för att stå ut med att vara udda men framförallt att älska cyklandet.

Den till höger liknar min. Jag tror det var metalliclack i samma färg som på bilden.

Under 80-talet började vi att få tid över på allvar och motion, jogging och kroppsideal dök upp. Motionslopp på cykel för en bredare allmänhet dök upp lite här och var.

Jämställdhet var det fortfarande efter alla dessa år lite dåligt med på cykelfronten. Kvinnorna fick hålla tillgodo med tröga och klumpiga cyklar med ram anpassad för långklänning och så den "romantiska" cykelkorgen.

Trafiksäkerhet var något stort och man började på allvar att få ned sakdor och dödlighet i trafiken. Cyklister var inget undantag och cykelhjälmar i frigolit började dyka upp.

På 90-talet etableras sig mountainbiken på allvar. Jag köpte min första 1988 tror jag och den andra 1990. Då hade jag hunnit cykla på den då ovanliga cykelmodellen med nabbade däck, rakt styre, massor av växlar och för tiden riktigt effektiva bromsar. Vid det här laget hade jag en välutvecklad förmåga att tänka fritt och förutsättningslöst så jag köpte en rödrosa svindyr Miyata Skyrunner i barnstorlek. Det var Deore XL rakt igenom. Den fick kompletteras med högre sadelstolpe och bredare styre. Vad jag minns var min skapelse helt unik då och många undrade varför jag cyklade omkring på en barncykel.

Men den den hängde med ända till Vätternrundan 1996. Då med hårdpumpade slicks och jag rullade lika lätt som racerhojarna.

I slutet av 80-talet gällde stora ramar.

Under 2000-talet börjar andra grejor att hända. Nu dyker mamils upp och lite smått börjar ett diplom från Vätternrundan bli allmängods. En mamil är en middle aged men in lycra. Vanligtvis handlar det om 40-årskrisande karriärister som vill hänga med. Eftersom många kommer att skilja sig i den åldern så är det ju ingen nackdel att vara vältränad när man sedan ska ge sig ut på jakt efter 20-åringar.

Mamil med fru.

Vi ska inte glömma att kvinnorna också tar för sig och börjar förstå vitsen med en riktig cykel. Tjejvättern är etablerad det blir allt vanligare att både herrn och frun tar på sig lycran och ger sig ut för att träna. Själv är jag nog lite tveksam till det där "tjej"-prefixet men visst gör det tjejerna glada så varför inte.

2010-talet är decenniet då Vasaloppet, Vätternrundan, ja hela klassikern i princip är obligatorisk för varje ambitiös man och kvinna. 10 år tidigare var det fortfarande lite coolt att prata om sin träning för Vätternrundan i fikarummet. Nu har snart en majoritet egna erfarenheter och de som inte har det håller tyst för att inte avslöja sig.

Så här ser det numera ut flera gånger i veckan när man ska åka hem från jobbet. Men bara fram till midsommar. Efter Vätternrundan blir det som vanligt med enstaka entusiaster.

Cykla i klunga tillhör numera allmänbildningen.

Folkhemmet och valfriheten.

Efter att ha sett SVTs serie Gift vid första ögonkastet om arrangerade äktenskap kom mina tankar in på hur valfriheten har exploderat bara under mina levnadsår och hur trött man kan känna sig inför alla dessa val och ickeval för den delen.
Mina tonår inföll väl ungefär vid välfärdsstatens höjdpunkt innan de ekonomiska realiteterna liksom kom ikapp. Ungefär som i t.ex. Östtyskland där många tycks ha trivts i det socialistiska och omhändertagande samhället utan särskilt många valmöjligheter.
Vad jag minns valde man egentligen nästan ingenting alls utan det mesta var förutbestämt eller arrangerat på ett eller annat sätt. Vad det gäller min egen tillblivelse gissar jag att det inte var något mina föräldrar planerat eller valt tidpunkten för. Bröllopet var sent på året och kanske ett halvår innan jag föddes vilket väl leder tankar till annat än valfrihet. Eftersom jag numera vet att jag är väldigt lik min pappa kan jag definitivt säga att jag inte hade valt hans liv frivilligt. Hans liv rullade nog mest bara på och vid 49 års åldern kom verkligheten ikapp och han avslutade sitt liv.
Men vad valde man då? ICA eller Konsum är ett val jag kommer ihåg men mera som att det var den tidens klassmarkör. Den nya medelklassen, tjänstemännen, som som ville markera avstånd mot det gamla och arbetararvet gick till ICA.
Vilka tidningar man läste var samma sak, socialistiska eller borgerliga tidningar, med var sin homogen läsargrupp. På biblioteket var det ju en valfrihet elelr det kändes ju så då men numera vet jag hur hårt styrt det var från det välmenande samhället. De lättillgängliga böckerna fick man skaffa på annat håll och läste man fort tog ju böckerna slut på biblioteket. Men jag har inget minne av att man köpte böcker.
Skolan fanns det en av och det styrdes av var man bodde och hur kommunen flyttade omkring barn men man hade inget som helst inflytande vad jag vet. Vårdcentral och tandläkare blev man tilldelad efter upptagningsområde och min tandläkare var alla rädda för och det tog decennier för mig att tycka att det är ganska trevligt att gå till tandläkaren.
Maten bestod mest av den gamla bonde- och arbetarmaten, potatis, sås och kött. Det enda uppiggande jag minns var kyckling, curry och ris.
Elen var ingen handelsvara utan man anmälde sig nog bara till elbolaget som ägde ledningarna i området där man bodde. Telefonen var en historia för sig själv. Ett stycke grå Dialog ingick i abonnemanget men den var bara till låns och ägdes av televerket. Andra färger kom först 1976. Ville man ha ytterligare telefoner utökade man sitt abonnemang. Naturligtvis förekom mygel och korrumption. Vi hade många telefoner som pappa hade "fixat" via någon vän på Televerket. Det var förmodligen byten av tjänster eller varor. Kostnaden för telefonabonnemanget var exakt lika om du bodde granne med telestationen eller om dom behövde dra nya ledningar kilometervis genom skogen.
Och så där var det på område efter område. Demokratiskt valda politiker med horder av välmenade tjänstemän tänkte ut vad som var bra för befolkningen och landet.

Med början på 80-talet började antalet val att öka och man hade en generation att ställa om sig till en situation där man har många val och varje val eller ickeval kan få stora konsekvenser i ens liv. Vi kan nu se att många känner sig trötta av valmöjligheterna och det i kombinationen med hur ytlig bildningen är idag. Man vet lite om väldigt mycket. Nyheter konsumeras som oneliners eller som korta lättilgängliga anekdoter.

Föga förvånande söker sig många till det lika lättillgängliga lösningarna. Till starka karismatiska ledare som har enkla svar på det mesta. Eller till religioner och andra övernaturliga tankebanor där man rent av förnekar att det finns svar på allt utan det är något som den allsmäktige tänkt ut eller att det bara är något övernaturligt.

Och den sociala ingenjörskonstens banerförare sitter numera på åskådarläktaren och kommenterar och kritiserar folks val.

Folkhemmets okända följeslagare - Sockret.

Har du någonsin funderat över hur man smaksatte sina bakverk innan sockret blev tillgängligt för fler än de extremt rika? Det har faktiskt inte jag men nu har jag studerat ämnet lite och kommit fram till vad som tycks vara svaret, kryddor.
Pepparkakor är kanske den sista rest av den gamla tidens bakkonst där kryddor som t.ex. ingefära  och honung var vanliga ingredienser. Peppar kan ha varit ett samlingsnamn för alla kryddor som smakade lite starkt.
Det börjar smyga sig in socker redan i Caijsa Wargs kokbok men fortfarande i blygsam skala.
Man gjorde till och med rena matematiska överväganden och jämförde energiinnehåll mellan potatis och socker och kom fram till att socker var ett mycket effektivare livsmedel.
Någon gång kring 30-talet exploderade betsockerproduktionen i Europa och gav många mäniskor ett efterlängtat arbete i jordbruket. Tillsammans med den stora rörsockerproduktionen i världen uppstod ett överskott.
Nu var nog redan sockerkakan det standardiserade bakverket och jag antar att sockerdricka hittades på undefär samtidigt.

http://www.ravjagarn.se/blogg/2008/01/med-en-bakelse-pa-biltaket/

De omhändertagande statsmakterna prioriterade arbetstillfällen i detta läge och subventioner infördes. Den rådande symbiosen mellan folkhemsbyggare och industri tycktes ha lett till ett synnerligen okritiskt förhållningssätt till sötade produkter. Läsk, godis, bakverk och färdigmat med socker blev en sorts symbol för det nya goda livet.
Kring andra världskriget började man fundera över om socker hade någon roll i den dåliga tandstatus som bredde ut sig. I enlighet med den anda som rådde då matades förståndshandikappade på ett behandlingshem med socker och man såg hur deras tänder tycktes ruttna bort.

I en tid när man gärna ville ha lösningar på allt men utan att avstå något startade floursköljningen och kampanjer för tandborstning. Och vips var det problemet ur världen.

http://www.vimmerbytidning.se/article/articleview/18538/1/52/

På 70-talet minns jag kioskluckan där man beställde smågodis en och en som plockades i en liten påse som kanske rymde 1-2 hekto. Numera lär de största rymma 40 hekto!
Om man överhuvudtaget drack coca-cola då var det i en 25cl flaska. Numera höjer väl ingen ögonbrynen om varje person har en egen 2-litersflaska.
Ungdomarna dricker energidrycker och de hälsomedvetna "vitamindrycker" som väl egentligen är samma sak.

Sweet Life of IKEA

I den moderna tiden satsar exportrådet på en kampanj som ska föra det svenska smågodiset ut i världen. För att täcka upp den minskade exporten av mer kvalificerade industriprodukter.

Idag tycks folkhemmet vara i ett läge vad gäller socker som kanske kan liknas vid hur det var med alkoholkonsumtionen på 1800-talet när IOGT-NTO växte fram.

Vi tycks ha lite av en baksmälla både i stort och smått och stinna av socker skriker vi ut våra rop på hjälp. Ingen tycks heller riktigt veta vilken epok vi ska längta oss tillbaka till när vägen framåt känns så osäker. Kanske blir det för de flesta barndomens decennium som får symbolisera det goda. Man såg ju bara det som var bra och de flesta av oss hade ju en lycklig och bekymmerslös tillvaro i efterkrigstidens rika Sverige.

Folkhemmet - Min resa startar 1971.

Hur folkhemmet växte fram under mellankrigstiden och allt det goda det förde med sig lämnar jag därhän till andra att utforska vilket också redan är gjort. Jag startar min resa 1971 då jag börjar skolan och jag har egna minnen att relatera till.

En tidstypisk skolinteriör 1971.

Jag visste inget om datorer då mer än att en som jag minns vän till familjen jobbade på IBM och verkade tjäna mycket pengar på det. Han for runt i världen och hade flygcertifikat.

1971 presenterade IBM sin sista hålstans.

1971 skickades det första emailet och någon tyckte att man skulle ange identiteten som användarnamnet@datornamn.domän

Den musik jag minns var Klaus Wunderlich hammondorgel som föräldrarna spelade när det var fest hemma vilket det var då och då. Man undrar ju vad som hände när man själv låg och sov när de vuxna smuttat på vinet och kollat in skivomslagen.

Men det var på det stora hela en lycklig tid. Jag läste böcker, dagdrömde och gick på Mulleskolan. TV var en brummande pjäs man hade i gillestugan och värmde upp inför något som kanske mest liknar dagens fredagsmys. 1971 hade vi bytt ut den svartvita tv:n med TV2-tillsats mot en Dux färg-tv med så många radiorör att den värmde nästan lika mycket som den fula plåtkaminen intill.

Typisk gillestuga från 70-talet.

TV2-tillsats med svartvit TV.

Så här här kunde en färg-TV med elektronrör se ut inuti. Varje litet glasrör liknar en lampa och innehåller en glödtråd. Varmt blev det!

Så här kunde dom se ut, plåtkaminerna i gillestugorna. Eld för syns skull, oljan var ju nästan gratis.

Det var blandade minnen från 1971. Skolan tar vi i ett senare inlägg eller flera stycken kanske.