onsdag 19 november 2014

Folkhemmet och valfriheten.

Efter att ha sett SVTs serie Gift vid första ögonkastet om arrangerade äktenskap kom mina tankar in på hur valfriheten har exploderat bara under mina levnadsår och hur trött man kan känna sig inför alla dessa val och ickeval för den delen.
Mina tonår inföll väl ungefär vid välfärdsstatens höjdpunkt innan de ekonomiska realiteterna liksom kom ikapp. Ungefär som i t.ex. Östtyskland där många tycks ha trivts i det socialistiska och omhändertagande samhället utan särskilt många valmöjligheter.
Vad jag minns valde man egentligen nästan ingenting alls utan det mesta var förutbestämt eller arrangerat på ett eller annat sätt. Vad det gäller min egen tillblivelse gissar jag att det inte var något mina föräldrar planerat eller valt tidpunkten för. Bröllopet var sent på året och kanske ett halvår innan jag föddes vilket väl leder tankar till annat än valfrihet. Eftersom jag numera vet att jag är väldigt lik min pappa kan jag definitivt säga att jag inte hade valt hans liv frivilligt. Hans liv rullade nog mest bara på och vid 49 års åldern kom verkligheten ikapp och han avslutade sitt liv.
Men vad valde man då? ICA eller Konsum är ett val jag kommer ihåg men mera som att det var den tidens klassmarkör. Den nya medelklassen, tjänstemännen, som som ville markera avstånd mot det gamla och arbetararvet gick till ICA.
Vilka tidningar man läste var samma sak, socialistiska eller borgerliga tidningar, med var sin homogen läsargrupp. På biblioteket var det ju en valfrihet elelr det kändes ju så då men numera vet jag hur hårt styrt det var från det välmenande samhället. De lättillgängliga böckerna fick man skaffa på annat håll och läste man fort tog ju böckerna slut på biblioteket. Men jag har inget minne av att man köpte böcker.
Skolan fanns det en av och det styrdes av var man bodde och hur kommunen flyttade omkring barn men man hade inget som helst inflytande vad jag vet. Vårdcentral och tandläkare blev man tilldelad efter upptagningsområde och min tandläkare var alla rädda för och det tog decennier för mig att tycka att det är ganska trevligt att gå till tandläkaren.
Maten bestod mest av den gamla bonde- och arbetarmaten, potatis, sås och kött. Det enda uppiggande jag minns var kyckling, curry och ris.
Elen var ingen handelsvara utan man anmälde sig nog bara till elbolaget som ägde ledningarna i området där man bodde. Telefonen var en historia för sig själv. Ett stycke grå Dialog ingick i abonnemanget men den var bara till låns och ägdes av televerket. Andra färger kom först 1976. Ville man ha ytterligare telefoner utökade man sitt abonnemang. Naturligtvis förekom mygel och korrumption. Vi hade många telefoner som pappa hade "fixat" via någon vän på Televerket. Det var förmodligen byten av tjänster eller varor. Kostnaden för telefonabonnemanget var exakt lika om du bodde granne med telestationen eller om dom behövde dra nya ledningar kilometervis genom skogen.
Och så där var det på område efter område. Demokratiskt valda politiker med horder av välmenade tjänstemän tänkte ut vad som var bra för befolkningen och landet.

Med början på 80-talet började antalet val att öka och man hade en generation att ställa om sig till en situation där man har många val och varje val eller ickeval kan få stora konsekvenser i ens liv. Vi kan nu se att många känner sig trötta av valmöjligheterna och det i kombinationen med hur ytlig bildningen är idag. Man vet lite om väldigt mycket. Nyheter konsumeras som oneliners eller som korta lättilgängliga anekdoter.

Föga förvånande söker sig många till det lika lättillgängliga lösningarna. Till starka karismatiska ledare som har enkla svar på det mesta. Eller till religioner och andra övernaturliga tankebanor där man rent av förnekar att det finns svar på allt utan det är något som den allsmäktige tänkt ut eller att det bara är något övernaturligt.

Och den sociala ingenjörskonstens banerförare sitter numera på åskådarläktaren och kommenterar och kritiserar folks val.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar